Queen Silvia Nursing Award, min väg

Hej! Mitt namn är Michelle Ena och idag har jag fått möjligheten att gästblogga på SSF:s blogg. Jag kommer skriva några inlägg om min väg till ett av de mest betydelsefyllda stipendier inom vården i Finland: Queen Silvia Nursing Award. Det första inlägget kommer handla lite om hur jag kom på min idé och vägen till att bli stipendiat.

Låt oss backa några månader tillbaka, till juni 2015. Jag sommarjobbade på ett serviceboende för åldringar med olika demensdiagnoser i Vasa. Boendet har femton klienter varav en lider av vad vi kallar ”bortfallsanfall”. Ingen vet varför det direkt händer eller vad som är fel. Själv är jag med två gånger när det händer. Ena gången sitter vi vid matbordet och klienten är borta i drygt fem sekunder. Hon skakar och ögonen stirrar tomt ut. Andra gången är jag ensam med henne i hennes rum. Vi sitter på sängen och diskuterar när det plötsligt händer. Som den relativt lilla dam jag är, får jag använda all min kraft för att hålla henne sittande kvar på sängen. Som vanligt kvicknar hon till igen efter några sekunder och allt är okej. Jag mäter puls, saturation, blodtryck och allt jag kan komma på. Allt är normalt. Frustrationen kommer. Vad är det som händer under dessa fem sekunder?

Det är i samband med denna händelse jag kommer på en praktisk och enkel lösning. Jag tänker mig ett aktivitetsarmband, en mer optimerad och yrkesinriktad version. Ett armband gjort av silikon som mäter puls, saturation, blodtryck, sömnkvalitet och har en alarmfunktion. Allt direkt kopplat via Bluetooth, direktsänt, till en dator som finns i vårdarnas rum på avdelningen. Tack vare detta armband kunde man gå tillbaka till de fem sekunderna min klient fick ett bortfallsanfall och se exakt vad det var som hände med de vitala värdena under just den tidpunkten. Genom att sätta in en alarmfunktion i datorn som alarmerar när någon klients vitala värden sjunker drastiskt, kan vårdare betydligt snabbare komma till situationen. En annan funktion jag valde att sätta med i armbandet var en rörelsesensor. Varför detta då? Jo, på många avdelningar finns dessa ”mattor” som alarmerar när en klient går på dem så vårdarna ska veta när de är upp ur sängen och på väg någonstans. Inget illa om dessa mattor, men vid det läge de alarmerar kan klienten redan ha fallit eller liknande. Med en rörelsesensor i armbanden som alarmerar redan vid det tillfälle klienten sätter sig upp i sängen, kan vårdare snabbare vara på plats och förhindra fallolyckor och liknande. En sådan enkel sak, som man redan har tekniken för, men varför finns den ej på marknaden då?

Så jag hade min idé som tyvärr blev bortglömd några månader. Det var i oktober en dam från Sjuksköterskeföreningen i Finland kom till vår skola och berättade om stipendiet. Kan det där vara något för mig, tänkte jag? Utan att fundera desto mer skrev jag en kort text på ca tio rader och skickade in min idé via deras hemsida. Jag läste många andras idéer och tyckte alla var mycket bra. Man kunde ranka varandras idéer och min blev rankad 30:e och sedan 40:e, ganska långt ner alltså. Veckorna gick och jag glömde bort hela saken.

En fredagkväll i december fick jag ett samtal av en dam. Det tog några sekunder innan jag förstod vad samtalet handlade om. Tisdagen efter satte jag mig på tåget ner till Helsingfors för att presentera min idé och bli intervjuad. Vi var sex stycken finalister. Jag blev inkallad till juryrummet och presenterade min idé. Självklart var jag nervös, och som den aningen slarviga studerande jag är, hade jag knappt förberett mig. Juryn frågade mycket och jag svarade så gott jag kunde. Det drog så mycket ut på tiden att vi var tvungna att avsluta mitt i. Tolkade detta som att de var intresserade och gick därifrån med en relativt bra magkänsla. En timme efter satt jag på tåget tillbaka till Vasa. Nu var det bara att vänta till 23:e december, då vinnaren skulle offentliggöras.

Onsdagen 21 december satt jag på ett café i Vasa efter att ha julhandlat det sista före julen. Telefonen ringer och jag känner direkt igen numret. Jag svarar och i andra ändan hör jag ”Ja, jag får väl gratulera dig till vinnaren av Queen Silvia Nursing Award! Juryn tyckte din idé var fantastisk”. Resten av dagen blev ganska suddig. Ja, jag måste erkänna att jag hamnade i en liten chock. 23:e december fick allmänheten veta. Plötsligt var mitt namn på flera tidningar, vänner delade artiklar på Facebook och telefonen plingade konstant. Alla ville gratulera. Jag var fortfarande i chock.

Nu drygt en månad senare får jag ännu gratulationer. Jag är otroligt nöjd över att ha åstadkommit något så här betydelsefullt. Jag är tacksam över att ha fått denna möjlighet och hoppas på en spännande och lärorik tid framöver. Jag hoppas att få träffa många intressanta människor på mina resor och att få påverka flera att engagera sig inom äldreomsorgen. Jag är otroligt nöjd över att jag valde skicka in min idé, och en lunch med Drottning Silvia tackar väl ingen nej till?

Michelle