Del 2, Bali: Förra veckan flöt jag omkring i egna världar tack vare Typhoidfeber, som jag fått av Salmonella bakterien, kombinerat med flere doser av fentanyl.
Jag har ett svagt minne av att min klasskamrat Karin i något skede fick mig insläpad i en taxi och förd till ett privatsjukhus i huvudstaden Denpasar. Där blev jag snabbt intagen på en avdelning för övervakning. Jag fick iv-dropp (en kombination av bl.a. Nacl och glucos). Som smärtstillande öste de i mig en hel del fentanyl, ingen skillnad om det var för smärta i huvudet eller magen. Jag vägrade till sist att ta emot mera fentanyl, inte för att det inte skulle ha hjälpt utan för att det var en oroväckande känsla att uppnå en sådan plötslig oäkta eufori.
Varningsklockorna började ringa tillsammans med den redan pågående huvudvärken. På torsdag kväll började mitt vanliga jag tränga sig fram, så med tillstånd av läkaren blev jag utskriven med krav på att jag skulle befinna mig på orten och att jag skulle ha en ständig följeslagare ett par dagar. Den finländska sjukvården ligger klart före i allt som har med aseptik att göra men när det kommer till bemötande har vi en del att lära oss ännu.
Hälsoundervisning för barn i Bakbakan
Vi undervisar lågstadiebarn i den lokala skolan Bakbakan som ligger på 45 minuters ”bilavstånd” utanför Ubud. Första dagen möttes vi av ett tiotal barn som strålade som små solar. De ledde oss ivrigt via den sandiga gården fram till sitt (enligt oss finländare rätt nerslitna) klassrum där det stod rader med träbänkar. Ivern lyste i deras ögon och plötsligt blev jag en aning osäker. Tänk om vi inte lever upp till deras förväntningar! Knappt hann jag tänka tanken förrän jag slukades med i deras entusiasm. Vi har tillsvidare undervisat om vikten av hygien, handtvätt, tandborstning o.s.v. Vem hade kunnat tro att övning i tandtvätt kunde orsaka sådana glädjetjut klasskamrater emellan.
På tisdagen kom skolans före detta Headmaster och följde med undervisningen. Detta orsakade, om möjligt, ännu mera svett på min redan genomdränkta panna. Dock visade sig att han var mycket rörd över att vi frivilligt ställde upp och gav barnen undervisning. Han berättade att de flesta av barnens föräldrar är arbetslösa och att barnen bara har möjlighet att få undervisning på förmiddagarna men genom att de finns volontärer får barnen en mer stimulerande och lärande miljö även på eftermiddagarna. Detta var mer än vad han hade kunnat önska sig att kunde ske i deras by.
Känslan av hans tacksamhet gör mödan värd att fortsätta tvätta byket i duschen och sova på madrasser som är så använda att det känns som att ligga i en krater.
Hoppeligen fortsätter den här vecka lika bra som den börjat. Från och med nästa vecka kommer vi att infinna oss på en lokal klinik för att få uppleva även den sidan av Indonesien.
-Charlotta ”Challe” Holmström, akutvårdsstuderande, Arcada-